Nu har det mesta klargjorts om regeringens arbetsmarknadspolitik och den är visserligen bättre än alliansens men kommer inte att lösa problemen på arbetsmarknaden utan bara befästa systemet med ett A och B lag.
Det kommer att ges kraftigt utökade möjligheter att studera för de som är i utvecklingsgarantin. Det är bra och sådana satsningar borde ha gjorts för länge sedan. Jag undrar dock om förslagen egentligen är så väl genomtänkta. Många långtidsarbetslösa är det för att de behöver uppdatera redan befintliga kunskaper och frågan är om universitet. KY utbildare, komvux och folkhögskolor kommer att få en ärlig chans att anordna kurser som verkligen kommer att bli till nytta och hålla tillräcklig hög kvalitet. För att detta ska fungera måste dessa kurser anpassas efter arbetsgivarnas behov och inte genom att pressa igenom störst antal studerande till billigaste peng. I fas 1,2 och 3 befinner sig nästan 200 000 personer och majoriteten av dessa behöver uppdatera sina kunskaper för att ha en chans till ett nytt arbete och det gäller även de som redan är välutbildade men som har utbildningar med några år på nacken och därför inte är intressanta för arbetsgivarna längre. Min undran är om regeringen har tänkt på om det finns tillräckligt med lärare med aktuella kunskaper för att ta hans om denna grupp.
Sedan till det som jag är ytterst tveksam till de så kallade extratjänsterna. Arbetslösa ska få jobba 75% inom vård och skola och utföra arbetsuppgifter som inte ersätter ordinarie personal. Någon ersättning för de övriga 25% kommer inte att utgå. Jag ser en stor fara med detta och det är att kommuner som ska spara kommer att renodla arbetsuppgifter för sköterskor, undersköterskor och förskollärare än mer och med hjälp av att extratjänstare tar över mindre kvalificerade arbetsuppgifter har kommunerna därför en gigantisk möjlighet att spara in på fasta tjänster. Slutsatsen är att extratjänster riskerar som så ofta när det gäller alla typer av anställningsstöd leda till att riktiga jobb förvandlas till bidragsjobb. Fasta tjänster för undersköterskor, barnskötare och elevassistenter riskerar att förvandlas till extratjänster som staten betalar dvs det blir färre jobb inte fler.
Om man sedan tittar på villkoren så är risken stor att arbetslösa som i dag har fullt aktivitetsstöd kommer att förlora åtskilligt med pengar om de får en extratjänst. Det finns även en annan passus i den föreslagna förordningen som oroar mig. Nämligen en skrivning om att extratjänst bara får ges till personer som fortfarande har ersättning efter 450 dagar i garantin. Det tolkar jag som att de som i dag inte är berättigade till aktivitetsstöd i fas3 inte kommer att vara berättigade till att få en extratjänst. Denna grupp kommer alltså även i fortsättningen tvingas leva på soc eller sina anhöriga. Den grupp som har mest nytta av en extratjänst kommer således inte vara berättigade till att få en sådan.
Jag gick i skolan på 70talet och är därför mest van vid 1-5 betygssystemet om alliansens arbetsmarknadspolitik fick en 1a så får regeringens en mycket svag 3a.

Vad ska vi då göra i stället? Vi måste höja kvalitén i arbetsmarknadsutbildningarna och återinföra beredskapsjobben med rätt till nya a kasse dagar. En rundgång mellan systemen är 1000 gånger bättre än en fastlåsning i garantin. Vi måste se över de olika bidragsjobben som skapar en oerhört snedvriden konkurrens på marknaden framför allt i servicesektorn och bland de så kallade sociala företagen. De enda varianter av bidragsjobb som borde vara kvar är lönebidrag för funktionsnedsatta och nystartsjobben fast med nya regler för att förebygga missbruk. Nystartsjobb bör givetvis bara gälla tillsvidaretjänster och börja utbetalas först i och med att provanställningsperioden är över.

Det viktigaste är dock att skapa efterfrågan på varor och tjänster så att företagen behöver anställa. Företag anställer inte för att det blir billigare ex genom sänkta löner och arbetsgivaravgifter utan företagen anställer för att de får mer kunder. Det skulle troligtvis skapa betydligt fler arbetstillfällen om vi höjer ersättningen i a kassa, sjukförsäkring, socialbidrag och för fattigpensionärer med en 1000lapp i månaden eftersom att det är grupper med ett gigantiskt konsumtionsbehov.